h a g g a b

När nu brorsan börjat vända ut o in på sitt liv som om det vore det mest självklara saken i världen så får väl inte jag vara sämre..
Denna episod av mitt liv utspelade sig här i Örebro, på ett av mina tidigare jobb. Detta jobb var på en relativt känd, och numera relativt dyr(?) hamburgerkedja. Förresten- visst har burgarna blivit mindre på senare år?? På riktigt!
Ok, åter till storyn; Jag arbetade som skiftledare denna kväll, det var en ganska ljummen sommarkväll, o en hel del att göra.
Jag hade precis blivit skiftledare, så det var med viss nervositet jag ledde mitt lag denna kväll.
Värt att nämnas är jag jag hade min vapendragare brorsan som jobbade på ovan nämnda kedja, dock inte denna kväll..
Chokladsyrupen är paj!- skriker någon.
Shit, jaja, jag får skruva lite o se vad som händer. Att milkshakemaskinen skulle vara trasig fick ju såklart inte bara hända när det är varmt ute, folk vill ju ha sin shake!! 
Föreställ er mig i slow motion, som på film- springa mot maskinen med uppspärrad blick, vrålandes- INGEN FARA, JAG FIXAR DETTA!! 
Nu var det ju inte så det var, men i mitt huvud hade det varit väldigt snyggt.. :)
Suck.... jisses vad slangar o skit det var nere i skåpet för dom olika smakerna.
Det svåraste var ju att ge sken av att veta vad jag gjorde, men det måste ha lyst igenom med min desperata uppsyn o pärlandes panna..
Jag tar tag i locket  till chokladsyrupen, och rycker till.


Sen ser jag inget mer.
På riktigt.
Slangen som styr tryckluften i behållarna hade jag givetvis, GIVETVIS- glömt att lossa först, vilket resulterade i att all chokladsyrup nu befann sig framförallt på mig, med även i taket och vissa stänk på dom närmast sörjande som råkat passera just i detta ögonblick.
Just i det ögonblicket var det lite svårt att se ut som om man hade koll, men jag vet att jag försökte, tror att det är någon nedärvd egenskap hos människan, lite som dom som springer för allt vad dom är värda fram mot tunnelbanan, men missar precis tåget, o då viker av o låtsas som ingenting.
Så där satt jag, totalt nedsmetad av klippig chokladsyrup, på knä, och undrade fortfarande vad som hänt.
Hmm... dags att ta tag i sitsen, jag börjar torka, o får snabbt hjälp av mina medarbetare.
Shit, kläderna är ju helt förstörda, o jag såg ut som en chokladtomte med alltför mycket gele i håret..
Jag kollar i omklädningsrummet efter extrakläder, och hittat ganska omgående en skjorta, men byxor..... Inte ett enda par i killarnas omklädningsrum. Jag springer in till tjejernas rum, utan att knacka, vad jag kommer ihåg, men jag hade väl lite tunnelseende, kan man väl säga..:)
Inte mycket lycka där heller, förutom en kjol som tillhörde nån kalasvärdinna, o det kändes inte som något alternativ.
Slänger mig på telefonen, o ringer Mamma, som kastar sig upp på järnhästen o med all sin kraft tvärnitar utanför restaurangen med brorsans arbetsbyxor.
GULD!
Äntligen börjar det ordna upp sig!
Kruxet var bara att brorsan skulle jobba morgonen efter, typ 08.00 och jag slutade kl 02.00..
Shit, jag får lämna byxorna på jobbet , o åka hem i svarta skor, svarta strumpor, kalsonger, skjorta o slips.......
Det var ju mitt i natten, så risken att bli stoppad var väl inte överhängande, men tanken slog mig när jag satt bakom ratten o var fullt fokuserad på att se normal ut.
Tänker det: Gokväll konstapeln! Jo det är bara bra, jag har jobbat tills nu ja... Jasså är min blinkers trasig?? Det ska jag ordna direkt, jag lovar.. Varför jag inte har några byxor? Jo, det var såhär.......

Det var min lilla anekdot. Ha en bra kväll!
// MIcke