Ujujuj!
Vilken start på dagen... Världens Sötaste väckte mig kvart i nio med ett knuffande på min vänstra axel. "Ska du med nu då?" Vad har jag nu lovat, tänkte jag. Jag minns nämligen sällan vad jag säger de sista tio minuterna innan jag somnar då jag lider av obotlig kvällströtthet av hög grad, till skillnad från min sambo. Det visade sig att jag lovat att jag skulle springa en mil med henne som en del i hennes träning inför tjejmilen som går av stapeln om ett par veckor.
Kunde ju inte banga, så sagt och gjort; löparmunderingen åkte på och vi gav oss ut på en sträcka som vi mätt ut i förrgår. Benen var smidiga som två cementklumpar, dvs inte alls. Dock sitter det ju mest i huvudet så det var bara att ignorera detta och kämpa på. Efter ett tag trodde jag att jag blivit en häst. Huvudet var nämligen omringat av mellansveriges samtliga flugor som hängde med på vår löprunda. Om det är ett gott betyg att flugor hänger med i tempot låter jag dock vara osagt... En timme senare var vi tillbaka från löprundan och i skrivandets stund börjar träningsvärken, som annars brukar avvakta ett dygn, göra sig påmind i ben, axlar och - mage(!). Har aldrig nånsin fått träningsvärk i magen av att springa, men jag noterade i början av rundan att jag tyckte magen guppade på ett för mig nytt sätt. Kan inte för mitt liv förstå vad det beror på, men antar att det som allt annat i dessa tider beror på den turbulenta värld vi just nu befinner oss i.
Nu väntar en tur på stan med sällskap av mjölksyran. Ha en bra dag!
//F
