Blindtarmsinflammation
Jag har ingen blindtarm. Men jag är inte ledsen för det, snarare tvärtom. (Det har inte med nedskärningar i finanskrisen att göra, det här hände för länge sen.)
För ett gäng år sen opererades jag för blindtarminflammation. Jag vakande en natt av att det kändes konstigt i magen, men käkade en banan och hoppades att det skulle gå över. (Skönt sätt man har att se på saker och ting...) När det var dags att gå upp morgonen efter hade det inte blivit bättre... Jag ringde mina föräldrar för att få råd om vad jag skulle göra. Pappas första reaktion var att det troligtvis var nåt vajsing med blindtarmen, baserat på min story. Mamma visste inte, men för säkerhets skull så åkte jag till vårdcentralen där jag fick vänta i en och en halv timme innan jag fick komma in.
Där sa dem: "Vi vågar inte släppa hem dig med det här, du får åka till sjukhuset". En remiss senare var jag på USÖ och fick halta in på akuten med en gångstil jag är långt ifrån stolt över. (Om någon som läser detta har blivit utsatt för en undersökning av en läkare som misstänker att man har blindtarminflammation så vet ni vad som hände, det stannar mellan oss). Jag går inte in närmare på det...
När jag sedan blir inlagd blir jag ombedd att på en skala från 1-7 (!) beskriva hur ont jag hade i magen. För det första: Vem fan kom på att det skulle vara skala 1-7??? Man tänker ungefär "På en skala från 1-10, hur ont har jag..." Och sedan ska man räkna om skiten till skala 1-7 och sedan ge ett svar. Inte så lätt med den smärtan. Dessutom liggandes i ett jävla nattlinne utan fillingar, jag är skeptisk... För det andra: Ju mindre ont jag har, desto längre tid får jag vänta på operation... Jag låg väl ungefär 12 timmar innan jag blev opererad. För det tredje: HUR vet man att man nte kan ha mer ont? Jävligt klurigt.
Sen kommer jag ihåg att jag ifrågasatte sömnmedlet som jag skulle få... Jag sa "Vad händer om jag inte somnar...?" Femton sekunder senare var jag utslagen...
Skönt att den är borta i alla fall, trevlig helg!
//F
